Jag har otroligt dubbla känslor inför julen. Hemma firade vi inte jul. Det kom hem folk till oss som drack och drogade. Jag skulle passa opp. Hämta öl  i kylen , städa upp, torka spyor. Trippa på tå så ingen blev arg.

 Egentligen var det som alla de andra dagarna men det kändes mest på julen. Jag förstod ju senare att man firade jul genom att klä julgran, umgås med famlj, se Kalle anka , hälsa på tomten och sånt.

Jag ville också ha detta. Jag minns att jag frågade mamma en dag om vi inte åtminstone kunde ha julgran ett år. Jag gick och hoppades och så när julafton kom tog jag upp frågan igen och hon bara skrattade.

Ett annat år tog jag faktiskt pengar från mammas sambo. Gick ner och köpte den smalaste, tunnaste granen ( skulle ju släpa med mig den hem) och ställde den i hörnet i lägenheten. Jag hade inget att klä den med men jag var riktigt stolt över bedriften av att ha ordnat en julgran, tills mamma och hennes sambo kom hem och slängde ut den.

I plugget efter lovet visade klasspolare upp vad de hade fått i julklapp, jag fick såklart också frågan och jag hade stora problem med att hitta på saker jag fått. Jag minns en gång att jag sa till en person att vi var religiösa och inte firade jul. Jag hade väl läst det nånstans att vissa människor inte firade jul pga sin tro.

Så julen är väldigt laddad. Jag känner ibland att jag skiter väl i den traditionen men samtidigt vill jag också finnas med och ta del av den.

Nu är jag fri att skapa egna traditioner. Jag kan faktiskt köpa en egen julgran, klä den och triumfera.

Kanske inte det enklaste att underhålla och reparera när man är själv, men drömma kan man alltid.

Det räcker egentligen med en kajak.

Nej jag är inte föräldralös. Det finns ingen som är föräldralös. Mina föräldrar finns bara inte fysiskt närvarande.

Dom på jobbet tycker nog jag är lite hemlighetsfull. Jag pratar aldrig om min bakgrund, och sällan om mitt liv för övrigt. Det är svårt tycker jag. Vad ska jag säga liksom?

Och snart är det jul…..

Vad gör han, vad har han för intresse, vet han att jag finns?

Är han bra på att laga bilar? Jag skulle i såfall behöva hans hjälp just nu. Tändstift kan jag byta, hur enkelt som helst men att ta av en dragkrok som sitter som berg är knepigare.

Tänk vilka knäppa regler det finns egentligen. Jag var vid besiktningen och de klagade på att min avtagbara dragkrok inte gick att ta av. Men jag vill inte ha av den. säger jag.

Ja men den sitter osäkert, handtagen är trasigt. Säger bilbesiktningsmannen. Jag måste alltså såga av den på nåt sätt och sedan antingen köpa en ny för ca 3000 kronor eller omregistrera bilen.

Sedan klagade han att blinkersen hade fel färg. Det räcker med en ny lampa vad jag förstår men jag måste ändå in och göra kontrollbesiktning. Där är man verkligen maktlös.

Solen skiner och jag  borde utnytta det med motion.

I soffan sitter en mamma och hennes 14 åriga dotter och pratar om fettsugning.

När dottern var 12 år bad hon sina föräldrar om en fettsugning. De fick åka till Mexico för att göra den då ingen läkare i USA ville operera en så pass ung tjej.

De konfronteras nu i programmet och man undrar hur föräldrarna kunde tillåta detta.  Mamman säger att det är precis som att ge sitt barn en ny bil..!?

Det är så lätt att ta genvägarna. Hitta snabba lösningar på problem oavsett om det i framtiden leder till att man är tillbaka på ruta ett.

Först tycker jag det är tråkigt att de bara tog upp problemen. Istället för att visa tre starka tjejer som vill förändra Sverige så fick vi se tre besvikna tjejer som jämförde tunnelbanorna mellan Danderyd och Alby. De visade upp stereotyper,en rik man framför sin fina dyra villa i Danderyd och tre killar som stod och hängde i Alby. Det gav liksom ingenting.

Att klassskillnaderna ökar känner alla till men jag kan någonstans tycka att man har visst personligt ansvar att förbättra sin situation. Det finns människor som bytt klasstillhörighet, människor som det har gått bra för. Intervjuva en sån person, fråga hur den personen gjorde. Ge lite bra förebilder och positiva synvinklar blandat med de problem som finns. 

Sedan kom den utsträckta ratade handen. Carl Hamilton som fick ett utbrott för att programledarna inte tog i hand och hälsade. Rätt eller fel? Nej att kläcka ur sig att de borde flytta tillbaka eller bo i en jordhåla om de inte skakar hand var idiotiskt sagt. Men det blev en debatt och vad tycker jag själv?

Jag tycker man ska respektera varandra oavsett etnisk bakgrund, men det är ju just  vid såna tillfällen som denna som det blir problem. Att man i sverige skakar hand är ju så djupt rotat.Liksom det är för muslimska tjejer att inte ta manliga peroner i handen.  Visst ska man få hälsa som man vill.

 Men vem är det som ska anpassa sig?

Inte undra på all krig här i världen

 Det är precis som om man har varit sjuk en längre tid och plötsligt blir man frisk. En befrielse, och man njuter extra mycket än vanligt av ledigheten.

Nu ska njuta vidare med min fruktsallad.

Jag läser en bok om en familj som bosatt sig ute i det ryska Sibirien. Mitt bland bergen och skogen. 25 mil från närmaste granne har de sex familjemedlemmarna byggt sig en hydda.  Det enda säkra sätet att komma dit är med helikopter. När det är vinter går snön upp till midjan. De riskerar att svälta ihjäl om trädgården inte ger någon mat. De riskerar möta vilda björnar och kan frysa ihjäl om vintern är för hård.

Av hampa har de vävt säckar att klä sig med. Stugan är mörk och sotig.

Familjen upptäcktes av en slump av några geologer som med helikopter letade järnmalm. Då levde fem stycken i familjen. Pappan och fyra barn som hunnit bli runt 30-40 år. De två yngsta hade aldrig sett någon annan människa.

Geologerna etablerar en kontakt och tillslut kommer författaren av boken jag läser i kontakt med familjen.

Han följer dem och tillslut är det bara en familjemedlem kvar, den yngsta dottern  Agafja. 

Trots svåra sjukdomar, och ensamheten ute i den Sibiriska vildmarken vägrar hon flytta till släktingar som delar hennes tro. Det är inget för mig ,säger hon bara och strävar vidare. Man har svårt att inte tycka om henne. Samtidigt som man blir lite irriterad över att on inte tar emot hjälp. Men hon är så övertygad att detta är det rätta. Allt är Guds vilja.

Jag kan inte annat än att bli imponerad av hennes styrka. Hon lever än idag där ute och är troligtvis i 60års ålder.

Vill du veta mer?Lläs boken om Eremiterna i Tajgan

Jag Skulle gärna vilja åka till Italien och Vatikanstaten också. Men helst vill jag till Nepal och vandra men det blir ett längre projekt. Jag var i Spanien för över ett år sedan och gick pilgrimsleden som löper tvärs över norra spanien. El Camino.

Jag var tvungen att avbryta efter ca 23 mil ( den är 80 mil lång) Men det var en fantastisk resa. Man kommer så nära naturen när man vandrar.

Jag vet inte var min längtan att få resa kommer ifrån. Jag kommer ihåg hur avundsjuk jag var på alla klasskompisar som kom hem och berättade om alla resor de varit på. Jag sög i mig som en svamp när de berättade och sökte sedan upp stället på internet och drömde att det var jag som hade varit där.

Jag är en drömmare, som undrar vad som finns bakom nästa krön.

Regn och blåst. Jag gör inte mycket mer än funderar idag. Jag tänker mycket på mamma.

Det är två år sedan hon dog. Dom säger att första året är svårast, men jag vet inte.

Det första året hände så mycket. Jag fyttade hit och dit till familjehem, byte av skola, flytt igen, krångel med familjehem. Kände mig oönskad och hade inte tid att sörja. Jag har inget begrepp om vad som hände och när. Nu har allt lugnat ner sig. Jag har ett boende och ett arbete, men då jobbar jag istället hela tiden för att slippa känna.  I dag är jag ledig och då kommer allt i fatt mig. Då är det tungt.

Livet är ganska ensamt, men det är jag som valt detta och ä fortfarande övertygad om att ensam reder sig själv. Men just nu käns det inte riktigt så.

Här kommer två bilder. Ett på havet och på mammas favoritblomma, liksom min.